Jag är uppvuxen i en kristen familj och därmed också i en församling. Under uppväxten fanns det liksom inget alternativ att inte tro. Inte som ett krav, men som en självklarhet. Jag blev andedöpt som 8-åring och döpte mig när jag var elva. Det betyder dock inte att jag inte brottats med olika frågor under åren. Jag har ganska lätt att påverkas av, och delvis sätta mig in i, andras tankesätt. Det har gjort att jag liksom ”pendlat” mellan olika perspektiv. Jag har verkligen känt igen mig i ordspråksboken 18:17 ”Den som först lägger fram sin sak har rätt, sedan kommer motparten och uppdagar hur det är.”
I tonåren kändes det som att jag kastades mellan perspektiven hela tiden. Från kyrkan, där Gud var en självklarhet, till skolan, där jag förstod hur främmande tron på Gud var för mina klasskompisar. Det kändes som att sammanhangen var helt inkompatibla, och jag drogs med åt båda håll. Inte bara när det gäller Guds existens, utan även i frågor som världens uppkomst och homosexualitet. Jag stod som en åsna mellan två hötappar och kunde inte riktigt bestämma mig vilken jag skulle äta ifrån.
Nu när jag ser tillbaka önskar jag att det skulle ha funnits mer plats för frågor och reflektioner i kyrkan. Jag har hört berättas att judarna har en helt annan tradition av att tillsammans reflektera över trosfrågor. Jag tror att en sådan miljö genererar mer tro än den polarisering som ofta uppkommer. Jag har väldigt svårt för de som tvärsäkert hävdar att de har rätt och att allt annat är fel. Vi har alla olika perspektiv, och det är när vi lyssnar på varandra som vi växer, inte när vi envist hävdar vår åsikt. För mig har sakfrågorna ändå haft en underordnad roll. För hur mycket jag än har tvivlat, och hur mycket jag än brottats med olika frågor, så har jag alltid hamnat i ett läge där jag vänder mig till Gud med saken. Det har alltid varit destinationen för min autopilot. Det är väl som ett annat ord från ordspråksboken, 22:6 ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han blir gammal.”
Bönen har alltid varit källan för min tro. Kanske är det likadant med mitt förhållande till kyrkan. Det har alltid varit mitt hem, och det skulle krävas ganska mycket för att jag skulle bryta med det. Kanske lika mycket som det skulle krävas för att jag skulle bryta med min biologiska familj. Utan en församling skulle jag nog känna mig ganska ensam och utlämnad i min tro. Det är ju i gemenskapen i kyrkan som jag kan få hjälp att komma framåt i mina funderingar, få nya tankar om gamla sanningar och komma ur de låsningar som jag själv kan fastna i. Det finns många sätt att närma sig Gud, men en av de mötesplatserna tror jag är i gemenskapen i församlingen. Vi är skapade för varandra, precis som det står i Romarbrevet 12:5 ”var och en är vi lemmar som är till för varandra.”
Jag vet att det finns de som på grund av dåliga erfarenheter har svårt att vara med i en församling, även om de har tron kvar. Men för mig skulle det innebära att förlora en del av mitt syfte, och jag skulle gå miste om en av de mötesplatser som Gud har ställt till vårt förfogande.
Ingen församling är perfekt, för vi människor är inte perfekta, och det kommer alltid att finnas saker som skaver. Men församlingen är min familj, och det finns en funktion i att vara en del i något större, speciellt i det egocentriska samhälle vi lever i.
Därför är jag #härförattstanna
Elin Gårdestig
artist
http://www.gardestig.se/musik/
#härförattstanna, jag undrar vad går det ut på? Vänliga hälsningar Christine Schärfer
Här för att stanna är en större satsning som innehåller flera delar. Den övergripande visionen är att förändra trenden att kyrkan förlorar många av de unga som kommit i kontakt med tron. Det står mer här på hemsidan om satsningen. Själva hashtaggen och berättelserna på hemsidan finns till av två anledningar. Dels att dela positiva berättelser och dels att lyssna till varför folk har stannat i tron för att på så sätt kunna ta fram satsningar och material som hjälper den uppväxande generationen.
Olof Brandt