Så här på sommaren får man tid att stanna upp och reflektera. Vi kan se tillbaka på ett läsår där vår rapport släpptes i slutet av 2020 och vi fick med glädje att se hur tidningen Dagen, flera av våra samfund och andra aktörer har uppmärksammat och fördjupat sig i de frågor som vi försökte lyfta till ytan med rapporten. Frågorna är inte nya, många av våra ”upptäckter” är inte nya men de behöver ständigt aktualiseras och det är uppmuntrande att se att det är frågor som engagerar. Det farliga vore om vi skämdes eller skrämdes till tystnad och inte pratade om problemen med att unga människor inte känner sig hemma i tron eller församlingen. Den som läst rapporten har sett att den väcker fler frågor än den besvarar, vilket var meningen. Vi som skrev varken hoppades eller trodde att den skulle ge svar på alla frågor. Även om vi så klart tror att det som lyfts kan visa på vägar framåt.
Det är dock en sak som slagit oss under diskussionen som följt på rapportsläppet, och som vi skulle vilja belysa och utmana. Vårt debattklimat just nu är inte det mest sunda. Det är dock inte internet-trollen vi vill tala om nu utan ett annat fenomen som försvårar det kreativa samtalet. Det är att det är så svårt att säga orden ”både och”. Många kommentarer och inlägg i diskussionen har i stället varit av typen ”om man bara …” eller ”allt som krävs är …”. Låt oss förklara med en rad exempel vad vi menar.
Alla som lämnat?
Den första frågan som diskuterades efter rapportsläppet var naturligtvis frågan om den andra sidans berättelser. Vi hade pratat med de som säger sig vara #härförattstanna. Varför hade vi inte fokuserat på alla som lämnat? Frågan är så klart mycket relevant men samtidigt förrädisk. Det som hände var nämligen att i vissa diskussioner blev berättelserna från de som stannat helt ointressanta och saknade relevans för vad kyrkan kan göra framåt. Vår poäng är dock att vi behöver ”både och”. Det är viktigt att lyssna till dem som stannat för att lära oss vad som funkar bra i olika sammanhang och till berättelserna från dem som lämnat. ”Både och” behövs för att kunna utvecklas. Vi fokuserade på ena sidan i rapporten. För att vara tydliga så efterlyser vi både forskning kring, och lokala samtal med, de som lämnat för att ödmjukt kunna ta lärdom.
Viktigaste målgruppen och Birkedal
En annan fråga som dök upp var frågan om vilken målgrupp som är viktigast? Är det barnen, tonåringarna, familjerna eller unga vuxna? Även här tror vi på ett starkt ”både och”. Rapportens betoning av familjen/hemmet hade att göra med att det sågs som ett av de svagare områdena i intervjuerna med ledarna.
Birkedals tes om att en troende behöver kognitiv, emotionell och social stimulans har hjälpt många att fundera vidare på hur vi lägger upp vårt arbete. Ledarnas betoning av den sociala sidan var tydlig i intervjuerna och det kognitiva kom i vissa sammanhang rejält på efterkälke. Här finns det en tydlig utmaning att vi behöver se över hur vi ger möjlighet till en kognitiv bearbetning av tron. Det är också viktigt att fundera över vilken metod som används. För de allra flesta räcker inte en andakt om året, kring till exempel teodicéproblemet, som bearbetning. Att det kognitiva ibland är eftersatt betyder dock inte att vi ska ta bort den starka sociala gemenskapen. Vi behöver ”både och”.
Vi kan lyfta många fler ”både och”
- Jobba med barn OCH unga vuxna.
- Fokusera på enskilda grupper OCH se bredden.
- Anställa ledare för en specifik målgrupp OCH uppmuntra anställda att möta flera åldersgrupper för att bygga broar.
- Låta unga vuxna mötas själva för att brottas med tron OCH möta resten av församlingen för att kunna integreras.
- Genomföra nationell forskning OCH ha lokala samtal.
- Stötta familjen som primär trosförmedlare OCH ha en ungdomsgrupp där man kan skapa sin egen identitet.
- Tala om att det begåtts misstag OCH tala om församlingen som växtplats.
- Erkänna vår tids frågor OCH lyssna till Bibelns ord och ledning.
- Brottas med vår tradition OCH få höra att församlingen är en naturlig plats för den kristne.
- Fråga vart de som lämnar går OCH fråga oss vad vi kan göra för att inbjuda dem tillbaka.
Vår skyldighet
Alla har sina hjärtefrågor och många tycks vara överens om att kyrkan inte överlever om vi inte tar bättre hand om den uppväxande generationens behov. Som kyrka är vi därför skyldiga alla barn och unga att inte vara för snabba med att förkasta ett argument, en forskningsartikel eller ett råd. Blir vi för enkelspåriga missar vi helt enkelt för många unga som väljer bakdörren ut från kyrkan, och ibland även tron. Visst behöver vi under perioder prioritera men istället för att argumentera om vilken exakt fråga som är viktigast så kan vi erkänna att vi i de allra flesta fall behöver ”både och” över tid. Rapportens utmaningar till vidare samtal i varje kapitel står där som en inbjudan och de 10 byggstenarna på slutet som en möjlig ledning i hur man kan arbeta vidare med frågorna.
Olof Brandt, generalsekreterare Bibeln idag