Jag heter Julia Lindén och är 23 år gammal och detta är mitt vittnesbörd om varför jag är #härförattstanna
Jag har alltid haft en tro på Gud men när jag var mindre var han bara något som var långt borta. Under senare år har Jesus uppenbarat sig så personligt och nära mig och det har förvandlat varenda område i mitt liv. Jag har fått uppleva en kärlek som springer efter mig innan jag springer efter honom, en pappa som älskar varje del av mig och har fått uppleva en vän som är närmre än någon annan. Jesus!!
Jag föddes i ett baptistkapell på landsbygden i Jung. Mina föräldrar var med i den hyperkarismatiska pingstförsamlingen i Stockholm, det som då kallades för Fenix. Numera Citykyrkan. De sändes ut på ”fältet” några år och lämnade Stockholm. Och där började min frikyrkliga bana, på något som kallades för Ida Anderssons domäner. Så Idas förböner följde mig från starten. Jag var visst första bebisen på hennes missionsfält i Västergötland. Direkt efter hemkomsten från BB fick jag vara med till kyrkan, vi bodde dessutom i kyrkan, i baptistkapellet i Jung.
I oktober i höstas fyllde jag 65. Jag är fortfarande kvar i kyrkan. Varför?
Den viktigaste anledningen var att jag mycket tidigt i livet mötte Jesus i mitt personliga liv. Kyrkan blev inte bara en social gemenskap, en vana, en tradition. Det blev anknytningspunkten för min personliga Jesusupplevelse och Jesustro. Mina tidiga upplevelser minns jag från 9-10-årsåldern. Och det förstärktes i tonåren. Två års bibelskolestudier som tonåring medförde också en djup förankring i bibeltexterna. Min tro hängde inte bara på känslor och upplevelser.
När jag växte upp och var tonåring var inte heller det ateistiska livet utanför kyrkan särskilt imponerande. Fylleri, knarkande och vänsterextremism var mer vanligt än ovanligt där jag bodde. Valet att följa Jesus blev ännu enklare när man var måttligt imponerad av livet utanför kyrkan.
När jag fick några år till på nacken och hamnade i en fullständigt ateistisk miljö på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, fördjupades också min tro. Jag läste en massa kristen apologetik samtidigt som jag doktorerade i Statskunskap. Samma sak där, argumenten för ateismen och agnosticismen, den något mildare varianten, de var minst sagt bräckliga enlig min bedömning.
Relationen till kyrkan har periodvis varit komplicerad. Allt har inte varit Gud som glimmat, och mänskliga tillkortakommanden har ibland varit för besvärande när det har glimmat ordentligt med en påtaglig känsla av Guds närvaro. Den lokala enkla kristna församlingsgemenskapen har dock alltid varit en styrka och ett stöd. Har svårt att hitta någon motsvarande form av gemenskap i idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, schackklubbar, politiken, bingoklubbar, näringsliv m.m. I församlingen kommer man som man är, det är inte prestationskravet i centrum, eller dugligheten. Bankdirektören prisar Jesus tillsammans med den nyfrälste bankrånaren. Var finns något motsvarande?
Förutom kyrkan och vanliga arbetslivet har jag också varit engagerad i idrottsrörelsen i ett antal år. Men där är prestationen helt i centrum. Du platsar i laget så länge du är tillräckligt bra. Annars får du inte vara med. Den kristna gemenskapen är i den jämförelsen mycket mer inneslutande. Jag är #härförattstanna
Stefan Swärd, ordförande Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)
Jacob Rudenstrand berättar i dagens video om hur han blev mobbad för sin kristna tro i den kommunala skolan och därför sökte sin tillflykt i en kristen friskola, enbart för att där mötas av en ny form av utanförskap i den kristna ungdomskulturen… …men som ni vet slutade inte hans historia så som den tyvärr gör för den överväldigande majoriteten av oss som inte lyckas befästa sin sociala position inom församlingen, att dom försvinner!
Han är idag en av landets främsta apologeter som dagligen patrullerar försvarslinjen för hela den svenska evangelikala kristenheten med ett genomslag i sekulär media som enbart kan övertrumpas av Joel Halldorf och ja, Jacob är #härförattstanna
Linda Alexandersson fick frågan av Bibeln Idag hur det kommer sig att hon blev kvar i kyrkan. Hennes svar blev en hyllning till den lilla Missionsförsamlingen i Kolbäck som gav av sin tid och kärlek till alla dess barn och ungdomar.
Hjärtligt tack till Börje Ohlson Helena Perez, Eva-Britt Eberhardsson, Bertil och Christina Ohlson, Gunnar Ågren, Mats och Inger Källstig!
Jag stannar för att jag blivit evangeliserad på nytt, om och om igen. För att det kristna livet inte utgörs av ett enda beslut, utan av många, ja, dagliga beslut.
Om jag låtit min tro stanna vid kyrkans barntimmar, vid söndagsskoleplanscher och lågstadiets besök i kapellet, då hade den kanske inte hållit för vuxenlivets stormar. Men Gud har ständigt sänt nya människor i min väg, förebilder, mentorer, vänner; präster, pastorer, församlingsmedlemmar som på olika sätt speglat Herrens hjärta och lett, lockat och dragit mig vidare.
Varför är jag bevarad i tron? Det handlar ju förstås ytterst om Guds nåd, men också om gensvaret på den nåden. Om att släpa sig till kyrkan även de söndagar då tårarna bränner i ögonen eller ledan tagit överhanden. Om att söka svar när tvivlen växer – läsa Bibeln men också John Lennox, Alistair McGrath, William Lane Craig och Ravi Zackarias.
Läsa och vila i tideböner när de egna orden inte räcker till. Det handlar om att tolerera osäkerhet – vissa saker kommer vi inte att få svar på i det här livet. Ofta har jag fått ge de frågorna till Gud. Jag har aldrig hittat något som förklarar livet bättre än kristendomen. Jag talar då inte bara om livets uppkomst, utan även människans själ, känslor, kärlek, längtan och drömmar. Därför måste jag förbli i den, i tron och i hoppet. Det finns ingen annan väg för mig. Och det är just det, en väg – jag stannar, men ”stannandet” är också en rörelse framåt, en vandring tillsammans med Jesus. Jag är #härförattstanna
I det senaste numret (4/18) av Teologi & Ledarskap har Olof Edsinger undersökt vilka framgångsfaktorer som får våra unga vuxna att vara #härförattstanna
I filmen berättar han om vilka nycklar som han tror är centrala för ett livslångt lärjungaskap!
Min resa mot kristen tro började väldigt tidigt med en stark dragning mot historier med övernaturliga eller andliga inslag. Jag har sedan barnsben också läst allt om dessa ämnen när jag kommit över dem. Särskilt intresserad var jag av myter och mysterier, liksom att jag tidigt intresserade mig för asagudarna. Mest ur ett historiskt/mytologiskt perspektiv men utifrån det intresset tyckte jag också övergången från asatro till kristendom och hur det sedan påverkade Sverige var fascinerande.
I mellanstadiet blev jag väldigt fascinerad av Nostradamus profetior och började (på skrivmaskin) försöka mig på att författa en egen uppföljare med uppdiktade historier och bibelcitat. Dessa citat var nog min första mer initierade bibelläsning. Visserligen hade jag den ”allmänna” bilden av kyrka som något ganska tråkigt och i bästa fall högtidligt dit man gick för begravning, bröllop och så vidare. Men när gideoniterna delade ut biblar och berättade om den kristna tron för oss i årskurs åtta, bestämde jag mig för att läsa nya testamentet och i slutet av den lilla Gideonitbibeln skrev jag sedan under för frälsning och bad den bön som skulle förvandla mitt liv.
En stor anledning till att jag blivit kvar i kyrkan är antagligen att jag alltid läst mycket, särskilt bibeln, och att jag hade goda mentorer och kristna vänner redan tidigt. Några av dessa jag gärna nämner särskilt är missionspastorn Torsten Åhman, EFS-prästen Håkan Strandh och ungdomsledaren Boris Gustafsson.
Resan är inte lätt men rolig, den är intellektuellt krävande och utmanande. Ibland hamnar man i djupa tvivel och långa perioder har jag känt mig långt borta från Gud. Men jag säger som lärjungarna sade när Jesus undrade om inte de också ville lämna honom. Herre, till vem skulle vi gå?
Stefan Gustavsson är en av landets viktigaste pionjärer och skickligaste apologeter!
Uppväxt i den blygsamt kända inomkyrkliga väckelserörelsen Bibeltrogna vänner, numera Evangelisk-luthersk mission har han ändå med sitt författarskap och förkunnelse lyckats välsignat hela den svenska kristenheten genom att tillgängliggöra apologetiken och dess principer för en bredare publik. Genom sitt liv har han spelat en central roll för att tillhandahålla verktygen för de som önskar bottna den kristna livsåskådningen även i kognitiva övertygelser, och i kvällens video berättar Stefan om varför just Han är #härförattstanna
Jag är uppvuxen i en kristen familj och därmed också i en församling. Under uppväxten fanns det liksom inget alternativ att inte tro. Inte som ett krav, men som en självklarhet. Jag blev andedöpt som 8-åring och döpte mig när jag var elva. Det betyder dock inte att jag inte brottats med olika frågor under åren. Jag har ganska lätt att påverkas av, och delvis sätta mig in i, andras tankesätt. Det har gjort att jag liksom ”pendlat” mellan olika perspektiv. Jag har verkligen känt igen mig i ordspråksboken 18:17 ”Den som först lägger fram sin sak har rätt, sedan kommer motparten och uppdagar hur det är.”
I tonåren kändes det som att jag kastades mellan perspektiven hela tiden. Från kyrkan, där Gud var en självklarhet, till skolan, där jag förstod hur främmande tron på Gud var för mina klasskompisar. Det kändes som att sammanhangen var helt inkompatibla, och jag drogs med åt båda håll. Inte bara när det gäller Guds existens, utan även i frågor som världens uppkomst och homosexualitet. Jag stod som en åsna mellan två hötappar och kunde inte riktigt bestämma mig vilken jag skulle äta ifrån.
Nu när jag ser tillbaka önskar jag att det skulle ha funnits mer plats för frågor och reflektioner i kyrkan. Jag har hört berättas att judarna har en helt annan tradition av att tillsammans reflektera över trosfrågor. Jag tror att en sådan miljö genererar mer tro än den polarisering som ofta uppkommer. Jag har väldigt svårt för de som tvärsäkert hävdar att de har rätt och att allt annat är fel. Vi har alla olika perspektiv, och det är när vi lyssnar på varandra som vi växer, inte när vi envist hävdar vår åsikt. För mig har sakfrågorna ändå haft en underordnad roll. För hur mycket jag än har tvivlat, och hur mycket jag än brottats med olika frågor, så har jag alltid hamnat i ett läge där jag vänder mig till Gud med saken. Det har alltid varit destinationen för min autopilot. Det är väl som ett annat ord från ordspråksboken, 22:6 ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han blir gammal.”
Bönen har alltid varit källan för min tro. Kanske är det likadant med mitt förhållande till kyrkan. Det har alltid varit mitt hem, och det skulle krävas ganska mycket för att jag skulle bryta med det. Kanske lika mycket som det skulle krävas för att jag skulle bryta med min biologiska familj. Utan en församling skulle jag nog känna mig ganska ensam och utlämnad i min tro. Det är ju i gemenskapen i kyrkan som jag kan få hjälp att komma framåt i mina funderingar, få nya tankar om gamla sanningar och komma ur de låsningar som jag själv kan fastna i. Det finns många sätt att närma sig Gud, men en av de mötesplatserna tror jag är i gemenskapen i församlingen. Vi är skapade för varandra, precis som det står i Romarbrevet 12:5 ”var och en är vi lemmar som är till för varandra.”
Jag vet att det finns de som på grund av dåliga erfarenheter har svårt att vara med i en församling, även om de har tron kvar. Men för mig skulle det innebära att förlora en del av mitt syfte, och jag skulle gå miste om en av de mötesplatser som Gud har ställt till vårt förfogande.
Ingen församling är perfekt, för vi människor är inte perfekta, och det kommer alltid att finnas saker som skaver. Men församlingen är min familj, och det finns en funktion i att vara en del i något större, speciellt i det egocentriska samhälle vi lever i. Därför är jag #härförattstanna
