Jag bestämde mig för att bli en kristen i högstadiet. Jag var redan en kristen, tron kom med uppfostran och jag hade frivilligt fortsatt att vara det. Men där i tonåren, bestämde jag mig.
När jag tänker tillbaka på det så var det en kärlek till kyrkan som gjorde att jag också började älska Jesus. Församlingen var så värdefull för mig, vännerna, värderingarna, hela grejen. Det gick mer upp för mig att Jesus var helt avgörande för det vackra i kyrkan och om jag älskade kyrkan så älskade jag Kristus. Så kom jag att vilja lära känna Jesus mer. Det var en tid när mycket var självklart. Min kristna identitet var självklar, tron var självklar. Ändå så rymdes väldigt mycket diskussioner och tänkande, mest med mina kristna vänner. Det var mycket vi inte var överens om. Det var inte alls i motsats till Gud, tvärtom, det gjorde att min tro djupnade.
Det var så det började, men det som betytt mest är att det har fortsatt. Guds kärlek har inte slutat, jag har inte slutat ta emot. När jag ser tillbaka så har det funnits många tillfällen och säsonger där varken livet eller Gud upplevts lika självklar. I mörkret är det tidvis tufft och ensamt. Ändå, när jag tittar tillbaka så ser jag att jag inte var själv. Jag ser hur Gud samordnat och verkat med mig och för mig. Jag känner att orden från 1 Kor.1:9 stämmer på mig. “Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus” I psalm 139 sjunger de: “Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.” Det är ett soundtrack som jag bär med mig i livet.
Jag är #härförattstanna och jag är här för att fortsätta. Om Gud är med mig i alla livsomständigheter och aldrig lämnar mig, varför skulle jag vilja lämna honom?
Mattias Sennehed, Nationell ledare, YA!
(Pingst satsning på unga vuxna)
Studentpastor, Linköpings universitet
