Jag är uppvuxen i ett av dåtidens utanförskapsområden i Norrköping. Mina kärleksfulla föräldrar arbetade hårt. Min mammas familj bestod av sju syskon som vuxit upp i ett av de första ”barnrikehusen” i landet. De var fattiga men hade ett stort samhällspolitiskt engagemang. Alla stod de för socialdemokratins ide’ om det svenska folkhemmet. Men de hade också ett betydande intresse för kultur och litteratur. Mina morbröder blev konstnärer och musiker och en av dem en mycket välkänd och älskad folkbildare och folkhögskollärare, med smeknamnet ”Internationelle Kalle”.
Det var helt klart att vi barn skulle studera, lära oss främmande språk och gärna spela något instrument.
Jag minns diskussionerna när familjen samlades. Begreppen socialism och jämlikhet och vad de stod för lärde jag mig redan som liten. Religionen hade däremot ingen plats i vår familj. Men i huset där vi bodde fanns min bästa vän Barbro och hennes äldre bror Arne. Ibland fick Arne se efter oss småflickor och då kunde det hända att han spelade psalmer för oss och läste ur barnbibeln stående på en stol i köket. Arne blev senare i livet en mycket omtyckt kyrkoherde i vår hemstad.
Det var där i köket som jag kände jag en kärleksfull värme omsluta mig. Det som stod i bibeln var sant. Gud fanns där även för mig. Någon som ville mig väl som älskade mig och som ville gott för alla människor. Jag var trygg hos honom. Jag kunde lita på honom. Mitt liv blev en helhet, även Jesus var ju socialist. Den känslan och vissheten har jag haft under hela mitt liv. Under min barndom gjorde jag av naturliga skäl inte många gudstjänstbesök. Däremot gick jag ofta in i den tomma kyrkan på väg hem ifrån skolan. Jag satte mig på en av bänkarna längst bak, såg på korset, kände närheten, tystnaden, andaktsfullheten och bad ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är”. Vaktmästaren var klok, log ofta vänligt mot mig och lät mig få vara där.
Som tonåring råkade jag i konflikt med en klasskamrat som yttrade sig ytterst kränkande om min mor och far. Jag gav henne en örfil. Vår klassföreståndare krävde att jag bad om förlåtelse, men jag gjorde inte det, trots att jag var både ledsen och ångerfull. Vår lärare blev mycket upprörd och skickade mig till rektorsexpeditionen. När jag satt och väntade på att få komma in till rektorn såg hennes vänliga sekreterare mitt dilemma och fick att mig att berätta varför jag slagit min klasskamrat. Inne hos rektor avkrävdes jag åter igen en ursäkt för mitt beteende. Jag vägrade, trots att hon sade att detta kunde innebära att jag relegerades. Efter en kort stund knackade sekreteraren på dörren och bad att få tala med rektorn. När min rektor kom tillbaka sade att hon funderat på saken och kommit fram till att jag som ”straff” skulle få åka till kyrkomötet i Uppsala och att hon förväntade sig en noggrann redogörelse över mitt besök för hela skolan vid en morgonbön.
Härligt, jag var inte rädd för att tala inför publik och jag skulle få möjlighet att besöka Uppsala domkyrka. Det blev också en underbar upplevelse som säkert har haft betydelse för mitt fortsatta engagemang i Svenska kyrkan. Många år senare när jag själv satt i kyrkomötet önskade jag att min rektor hade varit i livet och att jag hade kunnat berätta för henne vad hennes beslut betytt för mig. Nu sitter jag här hemma i karantän, snart 80 år gammal, men trygg i min tro på Gud och i ständigt samtal med honom. ”Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är i kärleken” Kor 13:3
Britt-Marie Danestig
fd. riksdagsledamot för vänsterpartiet
