Artikel publicerad i TEOLOGI & LEDARSKAP 2 2023 (https://teologiochledarskap.se/)
”Jag tror inte på det där längre, det var viktigt för mig då men jag har vuxit ifrån det.”
Citatet ovan är fiktivt men hade kunnat komma från någon av alla de unga vuxna som jag har mött som inte längre har en tro. Du känner säkert flera. Några kanske beskriver det som att de i dag har ”en egen tro”, helt fri i förhållande till allt vad kyrkans historia och teologi är. Andra har tagit steget fullt ut i ett ateistiskt förhållningssätt. Ytterligare någon ser kyrkan som för långt efter, men inte nödvändigtvis onödig eller ond, bara plågsamt långsam till anpassning. Alla har dock en sak gemensamt – något har skett med den tro de fått under unga år. På senare tid har ett begrepp börjat användas för denna omdaning av tron: dekonstruktion. Denna artikel kommer beröra begreppet dekonstruktion (av tron) och församlingens roll i mötet med unga vuxnas tvivel och omformering av tron.
Ordet och fenomenet dekonstruktion
I väst, och särskilt i USA, har ordet dekonstruktion blivit populärt i en rad olika kretsar, både kristna och ateistiska. På YouTube kan du snabbt få mängder av personliga berättelser och förklaringar om hur dekonstruktionen har hjälpt individer vidare i livet. Slutpunkten är dock inte alltid densamma, vissa blir kvar i tron och andra tappar den helt och hållet.
Ordvalet får mig nästan att le med tanke på hur mycket jag själv kämpade med att förstå begreppet då jag sprang på filosofen Jacques Derrida under en universitetskurs i filosofi. Jag minns fortfarande hur böckerna och läraren försökte definiera dekonstruktion och samtidigt förklarade det som inte är så lätt att förklara, inte ens Derrida själv lär ha velat definiera begreppet (är inte filosofi underbart?). Att då se ordet återkomma i välproducerade självhjälpsvideor på YouTube blir aningen surrealistiskt.
Idéhistoriskt har ordet utvecklats och även om Derrida sägs vara dess fader kan vi åtminstone dra oss tillbaka till den tyske filosofen Martin Heidegger och hans begrepp Abbau (nedmontering). Vad som ryms i ordet är dock inte helt lätt att fånga. Om vi bara tittar på språket så ger det svenska ordet ”dekonstruera” känslan av en motsats till ”att konstruera”, dvs bryta ner något eller plocka isär. Ordet hos Derrida är egentligen en fransk ordlek som visar på att processen handlar om att först bryta ner de-struere för att sedan kunna bygga upp con-struere. Redan i språket finns alltså en fråga, handlar processen om att bara bryta ner något eller att också bygga upp det igen?
Som filosofiskt begrepp är det oftast en litteraturvetenskaplig term som åsyftas. Den kopplas till poststrukturalismen och utmanar läsare att se förbi textens yta för att i det egna mötet med textens beståndsdelar skapa mening och betydelse, en mening som inte nödvändigtvis är samma som textens författare en gång ville få fram. Under ytan i en text kan man, om man plockar isär den, hitta dolda motsägelser som i sin tur leder till att när texten plockas ihop igen så kan den ha bytt innebörd. Sedan Derrida först skrev om dekonstruktion har begreppet utvecklats och används till exempel för kritisk analys inom en rad fält men även kritiserats för att leda till nihilism. I dess vidare mening används det till exempel inom psykologin och andra fält där man vill se förbi en första yta för att studera det som finns under och bakom. En slags upptäcktsfärd bortom det uppenbara första intrycket.
Viktigt att lägga märke till är att ordet på svenska ofta används som en synonym för att ”bara” bryta ner och plocka isär. För att närma oss vårt ämne för artikeln behöver vi alltså initialt ställa oss frågan om vi med ”dekonstruktion av tron” menar plocka isär för att:
• få argument för att lämna tron (processen som det inledande citatet antyder)
• studera de individuella bitarna och öka förståelse för tron (ett slags utifrån perspektiv utan direkt koppling till förvandling)
• analysera, förstå och sedan plocka ihop en egen variant som passar mig som individ (individualisering av tron)
• studera, förstå, packa ihop en ”vuxen” version av tron, i kontakt med kyrkans teologi och lära (en process i samtal med andra än bara min egen inre analys som ledstjärna)
Alla fyra varianterna kan du lätt hitta och ur församlingens perspektiv är det viktigt att känna till att ordet dekonstruktion kan används med väldigt olika mål i sikte, eller helt utan mål. Vi bör alltså vara försiktiga med att bara bjuda in till ”dekonstruktion av tron” innan vi vet vad vi menar med begreppet. Vad menar en ung människa som under själavård eller mentorssamtal talar om att han eller hon håller på att dekonstruera sin tro?
Dekonstruktionen och individualismen
I en ytlig analys är det inte svårt att se att samtalet om dekonstruktion är starkt i de länder som ligger långt upp till höger i World Value Survey, det vill säga länder som är mer individualistiska och sekulära. I dekonstruktionens modell (vilken vi än väljer) så har individen en mycket framträdande plats. Det handlar inte om att förändra sammanhanget utan om att dekonstruera den egna tron. Det finns en stark tilltro till att texter och fenomen kan brytas ner av individen och i mötet med dess kontext kan mening (ny eller förnyad) uppstå. Individen har på ett sätt alla nycklar och kan skapa en ny identitet av bitarna.
Det finns något attraktiv för den postmoderna människan att få vara i centrum för tolkningen, både av andras texter och sitt eget liv. Idén om att få snickra ihop sin egen tro helt utan påverkan av till exempel Kyrkan och Bibeln låter som ett projekt som stämmer väl överens med nutidens idéer om hur vi självständigt bygger vår identitet.
Deep culture och hemmets påverkan
Att påstå att alla människor genomgår en trosresa är nog inte så kontroversiellt. Du kan inte leva i världen utan att möta djupare frågor om livet. Om du inte möter kristen tro i unga år så kommer frågorna när en närstående dör eller vid andra stora händelser i livet. En nära vän som är präst brukar säga att det är få tillfällen som sekulära svenskar blir så religiösa som när de blir föräldrar. Det är något i livet och döden som väcker frågan om det inte finns något mer, trots allt. Att en människa börjar fundera på dessa frågor är dock inte något som kommer från ingenstans. Det finns flera anledningar till att det ”dyker upp”. Jag upplever att vi som postsekulära människor gärna vill tro att det är vår personliga resa som gör att vi fundera på livet men det finns betydligt fler anledningar än så. För det första så kan vi tala om ett samhälles deep culture, det vill säga värderingar och livsåskådningar som funnits i samhället under lång tid och som därmed finns i oss. Det är på grund av detta som västerlänningar (med tusentals år av kristen kultur) i en kris ber till Gud medan till exempel en östasiat oftare vänder sig till ”fäderna”. Den andra punkten är hemmets livsåskådning under de första åren i våra liv. De allra flesta barn tar föräldrars eller vårdnadshavares tro som sin egen under de tidiga åren, det finns ju i någon mån bara en verklighet för barnet. Varje individ tar sedan under sin uppväxt steg, medvetna eller omedvetna, som stärker hemmets tro eller ifrågasätter dess giltighet.
Det lustiga med dekonstruktionen är att den både tenderar att uppdaga de två grunderna ovan men samtidigt skapa en känsla av att det går att helt bryta med dessa och skapa sig något nytt byggt på den egna övertygelsen. Jag är övertygad om att detta är en lite för enkel världsbild. En postsekulär människa är inte så mycket ett oskrivet blad som vi ibland vill tro. Vi bär med oss mängder med ingredienser i våra liv som vi inte bara kan lämna utifrån att vi sett att de finns där. Jag är också övertygad om att man lätt glömmer Gud i dessa diskussioner, som om Gud skulle vara helt inaktiv. Visst låter Gud människor gå om de vill men han finns alltid där och knackar på hjärtats port.
Accelerationen och unga vuxna
Vårt samhälle utvecklas i allt snabbare takt, något som filosofen Hartmut Rosa har satt fingret på i sin accelerationsteori, och det är något som gör att vi behöver tänka till. Före modern tid så skedde förändring i människors liv mycket långsamt. Du tog oftast över samma syssla som din förälder haft och det var väldigt ovanligt med resor över klassgränser (eller sockengränser). I och med moderniteten så kortades tiden för förändring till att ligga inom en generation och vi började se tydliga klassresor. Du tog inte nödvändigtvis samma jobb som din förälder, däremot var du oftast kvar inom det du utbildade dig till eller började jobbade med livet ut. Att byta karriär mitt i livet var inte normen. I och med den ökade accelerationen lever en människa i dag i någon mening flera liv inom ett liv. Det vill säga du kan utan problem byta karriär, ort och familj både två och tre gånger.
Bland annat på grund av detta har det tillkommit en ny åldersgrupp i vårt samhälle, de unga vuxna. För 100 år sedan så funderade du på livet i konfirmationsåldern och många tog sina viktiga beslut innan 18. Absolut senaste vid 20 års ålder förväntades man sedan vara en del av församlingen, och samhället i stort. Utbildningen var en del av det val du gjort och ledde sedermera till ett jobb som du hade som livsuppgift.
Dagens enorma rörlighet har bidragit till att skapa en osäkerhet som gör att gruppen unga vuxna (cirka 20–30 år gamla) fortfarande grubblar över livet, inte har bestämt sig om vilket yrke de vill börja med och som inte känner sig redo att bara vara vanliga församlingsmedlemmar. Alla möjligheter ligger ju framför deras fötter.
I någon mån så är 25 därmed det nya 14, det vill säga att det som vi förväntade oss att en konfirmand grubblade över för 100 år sedan, det funderar fortfarande en 25 åring på i dag. Samtidigt som detta sker så trycks mängden viktiga beslut neråt i åldrarna. Betygsstressen börjar redan i 5:an. Mötet med grov sexualitet via porr kryper neråt i åldrarna. Världens alla problem och kriser finns alltid i handflatan, redan från unga år. Frågor som en 25-åring med andra ord knappt behövde möta för hundra år sedan möter i dag våra 14-åringar.
I denna acceleration har också tankarna om dekonstruktion en god grund att växa. Det är kanske lite motsägelsefullt men accelerationen har lett till en längre tid att bygga om sin världsbild och sin identitet.
Med allt detta vill jag egentligen mest betona en sak för dig som brinner för att jobba med att hjälpa barn och unga till ett livslångt lärjungaskap. Din uppväxt är inte deras uppväxt. Ni talar på många områden inte samma språk. Men även om det inte är ditt modersmål så kan du bli en god talare av ett andraspråk, om du är beredd att lyssna och lära.
Tre nyckelfaktorer i forskningen
En sista pusselbit i innan vi kommer in på kyrkans roll får vi från den norska forskaren Erling Birkedal. Han har i en långtidsstudie tittat på vad det är för faktorer som gör att troende behåller en tro. Han lyfter fram vikten av kontinuitet som en av de faktorer som fick en att börja tro från början, men framför allt visar han på att om alla tre grundfaktorer ges återkommande så ökar sannolikheten att tron håller för livets skiften. De tre faktorerna är sociala, emotionella och kognitiva. En tro som bara bygger på det sociala kan falla sönder när det sociala förändras. En som bara bygger på det kognitiva skakar i tider av tvivel.
Kyrkans roll i dekonstruktionen och sökandet efter tron
Med allt detta sagt så måste vi till slut då komma till kyrkans roll i allt detta. Vi möter på många sätt en generation med unga som är annorlunda än tidigare. En äkthetssökande, individualistisk och ej färdigtänkt ung människa som har hela världen öppen framför sina fötter – på ont och gott. Samtidigt så finns en falsk bild av att varje ung människa är ett blankt blad, samhälle, familj och kultur har fortfarande mycket stor inverkan. Med allt det sagt så tror jag att dekonstruktion därmed kan vara nödvändig, men vi behöver vara försiktiga med vad vi menar.
Om vi återgår till frågan i första delen så tror jag att kyrkan kan, och bör, jobba för den dekonstruktion som jag betecknade som alternativ D, en dekonstruktion som innebär att individen får vända och vrida på sin tro och titta närmare på vad deep culture och hemmets tro har gett. Jag tror dock på att få göra det i en trygg miljö med andra människor. Att få göra det i relationella smågrupper eller i mentorssamtal. Att få möta både andra i samma situation och de som kommit igenom och står på andra sidan med tron i behåll. Det är också viktigt att se att allt upptäcks inte är av ondo, det finns goda saker vi får ifrån hemmet och samhället.
Kyrkan har länge försökt sätta ord på den positiva process som innebär att barnet går från att bäras av sina föräldrars tro till att få en egen, från barnatro till vuxen tro. Vi kan till exempel ta en bild från filosofen Paul Ricoeur och tala om att ta steget från en första naivitet (barnets oreflekterade tro), via reflektion till en andra naivitet (den vuxnes beslut att tro och vila i det). Vad vi än kallar processen är det något som de allra flesta människor genomgår och där tvivel och ifrågasättande är en naturlig del. Dekonstruktionen blir bara en del i mellanledet i så fall och ligger närmare den franska ordleken om att bryta ner, utforska och sedan bygg upp något igen.
I och med att tron många gånger förpassas till den privata sfären så blir dekonstruktionen också något som riskerar att ske i det fördolda. Detta tror jag är en fara som vi behöver bemöta som kyrka. Vi ska inte vara rädda för reflektion och tvivel, för rädsla skapar distans. Jag tror inte heller att vi ska hålla oss borta från samtalet och låta det ”ha sin gång”. Väldigt få individer nöjer sig nämligen med att vara ensamma i grubbleriet, utan om kyrkan inte blir platsen så hittas en annan plats via skolan, sportföreningen, sociala medier eller YouTube.
Charles Taylor talar om att vi lever i The Age of Authenticity, en tidsålder där det finns ett fokus hos individen på att hitta sitt eget äkta jag. Även om resan ofta är individualistisk så är det viktigt att se att barn av denna äkthetsålder också vill möta andra individer som är äkta. Ett ”person till person”-möte har en enorm potential för äkthet. Det gäller också en person som delar med sig av sitt liv i sociala medier eller på YouTube, det kan uppfattas just som äkta och bygga en slags relation (om än enkelspårig) då resten av samhället uppfattas som oäkta. Det är här som kyrkan som institution inte blir en intressant samtalspartner eftersom den är ”kyrka”. Däremot kan den enskilda kristne som sitter ner och för ett samtal bli viktig. I någon mån kan vi enkelt se två av tre delar av Birkedals forskning i det samtalet, både det sociala och det kognitiva får plats i ett enkelt möte.
Vi låter Miss Li ställa frågan som avslutning
Den svenska artisten Miss Li skriver ibland med kristen tro som utgångspunkt. I sin låt Hälsa Gud får vi som exempel lyssna på ett samtal med Jesus på en bar. Målet är att få fram en hälsning till Gud, hon upplever inte att han svarar på allt lidande hon ser. Hon tar sig ändå mod och försöker prata med Jesus om det. I sin sång Instruktionsboken så kommer kyrkan och Bibeln på tal i sökande efter livets mening.
Jag har letat, djupt i flaskan
Nerför röda mattan
Trodde lyckan fanns i kändisarnas slattar
Men hur mycket jag än drack, så blev det steltGick till kyrkan,
fråga prästen,
bad till Gud och plöjde Bibeln
Gjorde hundra lyckotester i mobilen
Men det visar bara att jag är rätt skevDet verkar så lätt för dom som hittat hem
MIss Li, Instruktionsboken
Som funnit lösningen
Men jag kan bara Inte hitta den
Instruktionsboken
Märk väl att hennes resa beskrivs som individualistisk. Det är hon som letar. Vad prästen sa vet vi inte, men det verkar som om det mesta av sökandet sker på egen hand. Miss Li verkar inte (utifrån sångtexterna) stanna upp och låta sin tro bli dekonstruerad. De som kan ha funnit lösningen blir det aldrig ett riktigt möte med. Det är det mötet vi vill inbjuda till.
Olof Brandt
Generalsekreterare Bibeln idag