Vad som formar människor är något som intresserar forskare av flera discipliner. En modell som används är påverkanscirklar. Denna modell försöker visa att vi påverkas mer av vissa personer och institutioner än andra när vi formar vår världsbild och vår tro. Mycket har att göra med hur nära relation man har till personen. Väldigt enkelt kan man säga att närmare relationer formar oss mer. Vare sig vi vill eller inte. Inom sociologin talar man om primära och sekundära socialisationsagenter.
Närmast varje uppväxande barn finns föräldrar eller annan vårdnadshavare. Dessa har utan konkurrens störst inflytande på ett barns utveckling. Man kan enkelt förstå det om man tänker efter. En förälder träffar ett barn i snitt 8 timmar om dagen (räkna bort förskola/förskola och sömn, lägg till lite tid på lov). Det blir på ett år nästan 3000 timmar som man på olika sätt möts. Det kan jämföras med kyrkan som i absolut bästa fall möter barnet 40-80 timmar på ett år. Självklart formar föräldrarna barnets bild av världen mer än vad kyrkan gör.
Forskningen visar att attityderna i hemmet kring religion fortsätter att påverka barns inställning genom hela livet. Om hemmet inte präglats av religiös aktivitet är det mer sannolikt att barnet i vuxen ålder inte går in i ett religiöst sammanhang. Dock är det intressant att se att ungdomar som stannar i tron längs vägen gör tron till sin egen. Ungdomar som definierar sig som religiösa eller troende uppfattar högre grad att det är deras eget val än andra ungdomar. Så det handlar inte om att pådyvla en trosuppfattning som barnen oreflekterat tar med sig in i vuxenlivet, snarare tvärt om.
I cirkel två av modellen kommer så nästa lager av nära relationer. Det kan vara till släktingar som man träffar ofta som mor- och farföräldrar eller i äldre år så kommer barnets närmaste kompiskrets in. Särskilt i tonåren är denna cirkel extremt viktig för utvecklingen då det ofta är i dessa relationer som ungdomar testar sina gränser och ställer svåra frågor. Oftast rör det sig dock om enskilda individer. Forskningen i Här för att stanna talar tydligt om hur viktigt det är för trons utveckling med nära vänner som är troende.
I cirkel tre kommer sedan institutioner och människor som finns med i barnets dagliga liv men där riktigt nära relationer saknas. Det kan vara skolan, andra kompisar och lärare, det kan vara föreningar som fotbollsklubben eller scouterna. I denna nivå finns det personliga relationer till människor som barnet har respekt för, men relationerna är inte på en så nära nivå att påverkan blir djup.
I den fjärde nivån kan man tala om resten av världen eftersom vi lever i en globaliserad värld. Här påverkas barnet indirekt av till exempel miljön, ekonomiska kriser och annat som är bortom barnet och där det helt saknas personliga relationer.
Den stora frågan som vi behöver ställa oss inför en sådan här modell är var vi vill att kyrkan ska finnas. För många hamnar kyrkan i cirkel 3 och i vissa fall till och med i cirkel 4 (mer kulturell relevans). Söndagsskolan blir en skola som den vanliga skolan, men med en annan klass. Kyrkan blir en förening i mängden tillsammans med andra.
Vill kyrkan vara en plats som hjälper barn och unga att växa i tro gäller det att aktivt arbeta för att skapa gemenskaper där kyrkan får finnas med i de inre cirklarna. Så hur kan det se ut?
Cirkel ett – familjen
I den innersta cirkeln kommer kyrkan aldrig någonsin att kunna ha egna ”aktiviteter”. Vi ska heller inte tro att det är kyrkans roll. Men eftersom föräldrarna är de viktigaste personen i ett barns andliga utveckling behöver vi satsa stora resurser på att understödja föräldrar och lyfta föräldrarna till den nivå som Gud har tänkt. Kan vi ge resurser, utbildning, stöttning, mentorskap till föräldrarna så hamnar vårt fokus rätt. Försöker vi som kyrka lösa frågan om barns andliga utveckling på söndagsskolan så arbetar vi mot den ordning som jag tror Gud tänkte på när han skapade världen. Återigen, vad tror vi att vi kan åstadkomma med 40 timmar mot föräldrarnas 3000? Självklart ska vi göra vårt allra bästa, mer om det i nästa punkt, men ytterst behöver vi styra om en del av våra resurser till att använda de verktyg som Gud hade tänkt.
Cirkel två – nära relationer
Idag ser kyrkans verksamhet ofta ut på ett sätt så att vi aldrig kommer in i denna cirkel. Söndagsskolan liknar, som jag tidigare nämnt, vanlig skola. I hemgrupper får barnen lämna rummet när de vuxna ska be och göra ”andliga saker”. Här tror jag dock vi som kyrka kan och bör tänka annorlunda. Istället för att nöja oss med att vara i cirkel tre kan vi skapa möjligheter för djupare relationer som når cirkel två. Vi kan, och ska, jobba medvetet under längre tid för att gå från cirkel tre till cirkel två.
Det finns inte EN väg för att uppnå detta, men eftersom det handlar om relationer så gäller det att hitta modeller i en så pass stor församling för att bygga in relationsaspekten. I klarspråk så bygger man inte relationer med påverkanspotential genom att vara 20-30 barn i samma rum med en stor genomströmning av ledare.
Några steg på vägen kan vara att se över och ta steg mot att:
– Ha en smågrupp med samma personer under terminen i barngrupper.
– Ha en fast smågruppsledare de flesta söndagarna.
– Skapa ålders- eller intresseanpassade möten där man från smågrupperna sluter samman till en gemensam storsamling.
– Ibland ha storsamling med alla barn och föräldrar, kanske med intro till en termins tema eller liknande.
Många ledare?
I en sådan modell krävs det så klart många ledare, men det viktiga att se är att ledarna då också kan vara på olika nivåer. Om man idag tackar ja till att vara ledare får man ibland ta en hel grupp med 10-20 barn. Få, om någon, klarar av att hålla en sådan samling på ett bra sätt. Istället blir det enklare att fråga föräldrar och andra om man kan tänka sig att sitta i en smågrupp en kvart och prata om livet med ett par barn. Här, som i mycket andra förändring, får vi falla tillbaka på mottot gör för någon, det du skulle önska göra för alla. Med tiden kan det då utvecklas och fungera för fler och fler.