I rapporten presenteras det arbete vi gjort under 2020 och vad vi funnit. Du kan läsa om bakgrunden, våra bibliska principer och huvudteori för analys. Rapporten har fem stora avdelningar som presenterar det vi anser är viktigast att lyfta fram från det vi sett:
Över 50 procent försvinner
Det sociala benets dominans
Föräldrar och församling
Behovet av nära relationer
10 byggstenar för livslångt lärjungaskap
Rapporten avslutas med utmaningar till egna reflektioner och möjliga steg vidare.
Nu är fas 2 avslutad och vi har intervjuat ledare, genomfört enkäter och läst allt vi kommit över. 11 december klockan 14.00 kommer vi släppa rapporten för Här för att stanna.
Tjabba C-H! Som du ju vet vi det här laget så diggar jag dina böcker och har läst framförallt ”Jesus gick vidare…” två gånger redan. Men den har ju några år på nacken så jag tänkte höra med dig vad du sett de senaste 8 åren sedan boken kom ut? Tjena P-O, trevligt att du uppskattar mina böcker och att de verkar kommit dig och Bibeln Idag till glädje. Angående din fråga så upplever jag nog att den teologiska grundanalysen står fast, men det är klart att jag skulle ha skrivit den delvis annorlunda idag i och med att den kyrkliga verksamhetskulturen förändrats en del. Men utmaningarna att få tron med sig in i vuxenlivet består ju även då verksamheten och de sociala mönstren delvis förändras, och jag tycker att berättelsen om Emanusvandrarna har en evig hälsning in i det livsskedet. Sen är det förstås så att den berättelsen inte handlar om ett par tonåringar som ska bli vuxna, men det handlar om processerna kring skiftet mellan de olika naiviteterna – om att växa från en statisk till mer dynamisk tro. Det är förstås egentligen inte styrt av ålder utan kan uppstå vid olika tidpunkter i en troendes liv, men det tycks emellertid som att det är vanligt i den där åldern där vi blir vuxna.
Ok, men innebär det att du i det fall du skrev boken idag valt ett annat ingångsperspektiv på frågan? Vet inte, kanske. Nu blev boken väldigt inriktad på att gå från tonårslivet till vuxenblivande men jag tror som sagt att det är just där skiftet är som störst. Så nej, jag hade nog behållit den ingången men kanske än tydligare beskrivit att det inte är begränsat till ålder. Det finns med i boken men jag hade kanske tydliggjort det ytterligare.
Inför mitt arbete med #härförattstanna kampanjen så tyckte jag mig se tendenser på att ungdomar uppväxta i liturgiska miljöer försvinner i yngre ålder från församlingen, men i mycket högre grad övergår till att bli ”private christians” snarare än att de bryter och gör upp med sin barnatro. På den andra sidan har vi de karismatiska gänget som med hög överlåtenhet stannar kvar upp i 20årsåldern, men de som lämnar den gör det mera med ”buller, bång och andliga sår”. Intressanta iakttagelser. Min grundinställning är att kristen är man personligt, inte privat, så att man blir ”privatkristna”… ja, bättre än att lämna sin tro förstås men ändå inget som en kyrka bör slå sig till ro med. Det är, utifrån det du beskriver, i så fall en styrka hos de liturgiska sammanhangen att de presenterar en Jesus som människor vill vara kvar hos, samtidigt som de tycks sakna förmågan att göra Kristi kropp tillräckligt attraktiv för att tonåringen skall stanna kvar där i längden. Utmaningen för dem blir i så fall att balansera den här attraktiva gudsbilden med ett församlingsliv som verkligen ger ungdomarna verktyg att få vara med och bygga och utbreda Guds rike. Vilka vägar till praktiskt engagemang kan de erbjuda? Vi behöver visa att det finns någonting mer och att det kristna livet hela tiden befinner sig på en resa högre upp och längre in!
Preach it, broo! Och på andra sidan av det du beskriver finns då den karismatiska miljön, där bilden ibland kan vara att det bara blir andligt med ett totalt uttåg från världen: Det är bara de maffiga lovsångspass och långa bibelstudier som räknas som riktigt andliga, typ, lekar och aktiviteter ses mest som en slags transportsträcka och inte som en naturlig och självklar del av den andliga gemenskapen. Jag tror vi behöver hitta ett sätt att vara kyrka för tonåringar där vi både kan leka, skoja och tramsa samtidigt som vi tar de mer utpräglat andliga perspektiven på djupaste allvar. Att visa vägen till en god balans mellan det mänskliga och andliga tror jag är viktigt, och tänker man efter så är det faktiskt det som är kristet liv: Det snurrar ju kring den Gud som blev människa, liksom.
Du låter sund och balanserad som vanligt C-H, det här tar jag till mig av! Fint P-O. Risken finns annars att vi annars får cykler där människor har ett engagemang från söndagsskolan till tonåren och sen kanske återvänder först när de själva blir föräldrar och vill ha sina barn i söndagsskolan som sedan också blir kvar upp i tonåren innan de känner sig klara. Eller så, om vi snarare befinner oss i det andra diket som vi pratade om förut, så är man ”brinnande och hängiven” längre upp i tonåren eller strax därefter men lämnar sen eftersom man inte fått med sig sin mänsklighet ordentligt i tron. Obalansen där man antingen överbetonar det mänskliga på bekostnad av det andliga eller tvärtom ger i princip samma resultat: En haltande tro som inte blir hela livets tro.
Utmaningen i det mer liturgiska sammanhanget blir att ge vidare någonting som inte stannar vid en personlig Gud som älskar dig, för risken finns att 17-åringen då tänker att allt är klart när du greppat detta, då kan du sen lika gärna gå vidare till nya sammanhang medan den karismatiska miljön istället riskerar att för snabbt hamna i prestation där det blir för mycket för fort och unga människor blir brända. Framförallt om det hamnar i en förkunnelse som inte är balanserad.
Hur tänker du att vi ska uppnå denna balans i både de liturgiska och karismatiska miljöerna då? Vi vill inte hamna i ett läge där människor känner att dom är färdiga redan vid femton, samtidigt som vi inte kan tänka att varenda gymnasieungdom är redo att bli en andlig krigare. Jag tror varje församling gör klokt i att ställa sig frågan: Vilket är vårt dike? Det är lätt att kantra ner i något av dessa diken, men det går förstås hitta en väg däremellan. Jag gillar exempelvis det jag sett i Holy Trinity Brompton, kyrkan där Alpha-kurserna grundades. De har hittat den goda balansen mellan en intellektuellt driven förkunnelse samtidigt som de har ett stort diakonalt betjänande och en församlingskultur som bejakar att människor är olika och inte skall stöpas i en enda samma form: Gemenskap, tydlig undervisning och öppenhet och nyfiken på människor. De har mingel på riktigt, där nya människor alltid blir sedda och bekräftade i sitt möte med församlingen.
Ok, men du jobbar ju mycket med samma frågor som jag och Olof – har du nå konkreta tips och råd du kan skicka med oss när vi börjar titta på nya stödfunktioner till församlingsvärlden med anledning av vårt projekt? Av vad jag kan se så verkar det behövas mera samtal, mer gemenskap och bättre former för att brottas med tvivel. En slags levande ”vuxenkonfa” där människor om och om igen, genom sina olika processer ges verktygen att återerövra sin tro. Där tror och hoppas jag att vi från Alpha Sverige kan vara ett bollplank för församlingsvärlden.
Ok, tack för din tid C-H. Som vanligt väldigt stimulerande att prata med dig. Gott, jag är långt ifrån någon expert men jag tror att detta är viktiga saker att fundera kring.
Tjabba Jacob, du har ju skrivit en del på samma tema som #härförattstanna handlar om! Tänkte kolla vad du skulle säga är de främsta anledningarna till att människor stannar kvar i församlingen och den kristna tron?
Jo, men visst. Mina båda böcker bygger ju mycket på personliga berättelser från mina vänner. Samtliga av dem är uppväxta i liturgiska sammanhang som du och Olof kallar det för. Min bild är att de flesta har fortsatt vara ”kristna på sitt sätt”. Men alltså P-O, det ni säkert också märkt är väl att det är allmänt svårt att penetrera de verkligt bakomliggande orsakerna från de konstruerade berättelserna?
Inte helt säker på vad du menar Jacob?
Jo, men alltså du vet. Berättelserna som främst är skapade för att motivera inför familj och vänner varför de lämnat?
Men Jacob, tänker du alltså att de svar de ger till oss i vår kartläggning inte är autentisk överensstämmande med deras egentliga skäl?
Jo, du P-O. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på, för det är nog tyvärr exakt vad jag tror.
Min erfarenhet är att huvudorsakerna går att finna i att församlingens sociala kultur undergrävts de senaste 20-30 åren med anledning av vår ”urbanisering” och ”medelklassifiering”.
Du som ju kommer från arbetarhem och börjar närma dig en aktsam ålder.
Käft om min ålder Jacob.
Nå väl. Du minns väl ändå kanske hur det var förr. Förr så firade församlingsfamiljer semester tillsammans i kyrkornas sommarhem, man bodde och levde tillsammans under somrarna. Numera äger varje familj sitt eget sommarställe och de gemensamma ägandet och förvaltandet inom församlingen är på utdöende.
Hmm, you got a point man.
Jo, jag vet och jag tänker nog att detta innebär att den kristna ”motkulturen” undergrävs och att det på ett implicit plan kommunicerar till barnen att föräldrarnas ”tro” inte är så viktig, vilket gör den mindre relevant även för dem – framförallt då den utsätts för konkurrens från annat.
Det där låter ju riktigt vettigt.
Jo, men jag är en ganska vettig kille för det mesta. Församlingarna måste fråga sig vad de kan göra för att vara viktiga både för sin omgivning och sina medlemmar. Fokusera på betjänande gemenskaper vilket bygger en stark församlingskultur som kan utmana den konsumistiska samtiden.
Sounds like music in my ears.
Jag, kunde just tro att en gammal halvkommunist som du skulle gilla det – men javisst. Det ligger en djupare sanning i det här. För att bli en attraktiv gemenskap, så behöver vi gestalta Guds kärlek och omsorg med hela Kristi Kropp och hur kan vi älska varandra fullt ut om vi inte umgås med varandra?
Vi behöver få in andliga vanor där vi lär oss att prestera inför Gud, säger Eleonore och tittar lite retsamt på mig – väl medveten om att det hon säger kan provocera. Hon har tidigare arbetat som pastor i Ryttargårdskyrkan, varit medförfattare till flera böcker och är en återkommande krönikör i den kristna nyhetstidningen Dagen. Idag har hon intervjuats av mig kring sina tankar om hur vi som församling kan bidra till at fler ungdomar blir #härförattstanna
Eleonore det låter lite som att du och jag jobbar med lite samma saker?
Well, yes. Just nu tittar jag på hur olika Gudstjänstformer tilltalar målgruppen ”Unga Vuxna” och jag har förstått att du och Olof på Bibeln Idag bedriver ett liknande arbete.
Precis.
Ungdomar har lärt sig att kristen tro är en relation ,de söker efter det autentiska och det personliga, just därför måste kyrkan ge tydliga verktyg som håller den relationen vid liv, även under det som den kristna tron kallar för ”ökenperioder” eller ”trons natt”. Vårt gudstjänstliv är ganska känslomässigt orienterat i relation till den mer högkyrkliga mässordningen där bönen är ett viljebeslut.
Ok, det här var spännande. Fredrik Wenell pratar ju en del om ”de tre benen”, tolkar jag dig rätt om du menar att den moderna Gudstjänstformen vilar för tungt på det emotionella/andliga?
Ja, men också att vi bara foskuerar på de positiva känslorna: ”jag älskar”, ”jag längtar”, jag är glad”. Det innebär att de ungdomar som går igenom tuffa perioder inte kan identifiera sig med vår lite för ”glada lovsångsmusik”. David Davage tar även upp det i sin senaste bok ”7 Myter om Lovsång”. Vart finns klagobönen där de negativa känslorna ryms?
Ja, en intressant bok som jag ser fram emot att läsa – den kom på posten idag. Men utöver det teologiska innehållet i lovsångerna, har du fått några fler signaler kring hur vi kan utveckla själva Gudstjänstformen som sådan?
Om jag får uppehålla mig kring min käpphäst för någon minut, så tycker jag att Vi även saknar en tydlig andaktsform inom frikyrkan.
Andaktsform. Nu börjar du låta som Josef Bergdahl. Är det lectio divina du tänker att vi ska göra varje dag?
Nej, det är inte realistiskt, lectio divina tar minst halvtimme, det hinner man inte göra varje dag.
Ok, Eleonore – men jag är fortfarande inte helt säker på vad det är du föreslår?
Alltså så här. Jag tror att de korta bönerna fyller funktionen att de ger oss en rutin för vår egna tillbedjan, medan den längre andakten fyller en annan funktion.
Well, sure – det låter ju logiskt
Ja, i vår protestantiska andaktskultur har vi haft en tradition av att enbart ta emot i form av tex. Lectio Divina. Men för att relationen skall hållas vid liv kan jag inte bara ta emot – vi måste också prestera!
Vänta nu Eleonore, föreslår du att vi ska tänka att vi måste prestera inför Gud – you’re loosing me!
Nej, lugna dig lite nu. Det handlar inte om att prestera en massa känslor och ord, man kan luta sig mot andras ord, Kyrkan redan presterat i form av lovsånger, psalmer, tideböner, mm. I frikyrkan finns det ett överdrivet fokus på det personliga för att vi ska uppfatta våra böner som äkta, men det funkar inte i ökenperioder. Under dessa tider behöver vi kunna få luta oss mot vad andra formulerat åt oss.
Men alltså, det låter ju lite som att du tycker att vi tappat lite av de skatter som finns dolda i den mer högkyrkliga Gudstjänstformerna inom karismatiken?
Jag skulle nog vilja gå så långt som att hävda att vi till och med tappat delar av nåden! Owe Wikström har i sin bok ”Det bländande mörkret” skrivit kapitlet ”Vägen” som jag även återgett i mitt kapitel i antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid”. Owe Wikstörm menar att det andliga livet består av tre kriser: saknaden, uppgörelsen och natten. Vi behöver hjälpa våra ungdomar genom alla de här tre kriserna. Just nu hjälper vi dem bara med saknaden. Det gamla väckelsemötet fokuserade på uppgörelsen, men det har vi helt tappat idag. Tidigare i vår historia fanns bikten med i frälsningsögonblicket på ett mer konkret sätt, än vad jag kanske upplever att det gör idag. Frank Mangs uppmanade tex. varje person som ville be frälsningsbönen att först konkretisera vad i personens gamla liv den önskade bli frälst från. När synden blir konkret blir även nåden konkret. Jag tror inte man behöver göra det vid frälsningsögonblicket, men man behöver göra det någon gång då och då för att tron skall mogna.
Så mera nåd, bikt och rutiner som kan bära människor genom perioder då de själva känslomässigt kanske inte orkar prestera så många andliga upplevelser själva tror du kan vara en viktig komponent för att hjälpa ungdomar att stanna kvar?
Ja, det skulle jag säga!
Preach it!
Intervjuare: P-O Flodström, verksamhetsutvecklare Bibeln Idag
Gäst: Eleonore Gustafsson, pastor Evangeliska Frikyrka
Rickard Sallander blev frälst på en pubrunda när han var 33 år gammal. Då vände hans liv och han har sedan dess vigt sitt liv åt att studera och förkunna evangeliet. Han har jobbat som bibellärare och predikant i Sverige, Norge och runt om i världen. Efter att ha predikat i över tio år, startade Rickard en skola, Predikantskolan.
Predikantskolan kom till som ett svar på att få troende blir utrustade, av sina ledare, i hur de ska predika. Det kom också som ett svar på att många troende fått höra att de inte ska predika, trots Jesus tydliga missionsbefallning (Mark 16:15). Många troende tänker också att de inte är kvalificerade, trots att det står att Jesus har dugliggjort oss till att vara tjänare i ett nytt förbund (2 Kor 3:6). Alla troende är därför både kvalificerade och befallda att predika evangelium, genom missionsbefallningen. Det enda som kvarstår är att de måste bli utrustade, vilket är det mandat de femfaldiga tjänstegåvorna fått (Ef. 4:11-12).
Rickard ställde frågan: Hur ska vi nå vår generation (=alla nu levande människor)?Svaret löd: Alla troende måste vara med och predika. De som predikar idag kan nå någon, men inte alla.Missionsbefallningen gäller alla troende.
Rickard Sallanders övertygelse är att en nyckel till att stanna kvar i en levande tro är att låta sina gåvor komma i funktion, hans honnörsord är ”Alla kan förkunna det glada budskapet!”Han berättar även om sina erfarenheter av att bli mobbad för sin kristna tro och hur han hanterat det genom sitt liv.
Ikväll bjuder stiftsadjunkten Bertil Murray på en poetisk kvällsandakt där han beskriver den Jesus som burit honom genom livet. En tro liknad vid en helig kyss.
Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd berättar om hur han redan i ung ålder upplevde hur syndabekännelsen och förlåtelsen i Gudstjänsten tilltalade hans ansvarskänsla inför skapelsen och sina medmänniskor. I motsats till den bild som finns hos många utifrån upplevde också Anders att han i den kristna gemenskapen hade en större frihet att vara sig själv, utan en massa olika subkulturella krav om att behöva vara och se ut på ett visst sätt.
Han berättar också om hur den kristna tron stimulerade hans intresse för naturvetenskapen och en törst efter att förstå och undersöka skapelsen, ja vad som är Guds tanke med den.
Den kristna tron har burit Anders genom hela livet – han är #härförattstanna
”Herren välsigne dig, och bevare dig Herren låte sitt ansikte lysa över dig, och vare dig nådelig Herren upplyfte sitt ansikte över dig, och give dig frid”
Micael Grenholm är pastor i församlingen Mosaik och jobbar i likhet med oss på Bibeln Idag med att stärka ungdomar i deras kristna identitet och kallelse.
I videon berättar han om hur han gick igenom en livskris som ung tonåring, en kris som föranledde en tung period av dödsångest hos den unge Micael som i krisen fann Jesus och därför är #härförattstanna
