Som du ju vet vi det här laget så diggar jag dina böcker och har läst framförallt ”Jesus gick vidare…” två gånger redan. Men den har ju några år på nacken så jag tänkte höra med dig vad du sett de senaste 8 åren sedan boken kom ut?
Tjena P-O, trevligt att du uppskattar mina böcker och att de verkar kommit dig och Bibeln Idag till glädje. Angående din fråga så upplever jag nog att den teologiska grundanalysen står fast, men det är klart att jag skulle ha skrivit den delvis annorlunda idag i och med att den kyrkliga verksamhetskulturen förändrats en del.
Men utmaningarna att få tron med sig in i vuxenlivet består ju även då verksamheten och de sociala mönstren delvis förändras, och jag tycker att berättelsen om Emanusvandrarna har en evig hälsning in i det livsskedet.
Sen är det förstås så att den berättelsen inte handlar om ett par tonåringar som ska bli vuxna, men det handlar om processerna kring skiftet mellan de olika naiviteterna – om att växa från en statisk till mer dynamisk tro. Det är förstås egentligen inte styrt av ålder utan kan uppstå vid olika tidpunkter i en troendes liv, men det tycks emellertid som att det är vanligt i den där åldern där vi blir vuxna.
Ok, men innebär det att du i det fall du skrev boken idag valt ett annat ingångsperspektiv på frågan?
Vet inte, kanske. Nu blev boken väldigt inriktad på att gå från tonårslivet till vuxenblivande men jag tror som sagt att det är just där skiftet är som störst. Så nej, jag hade nog behållit den ingången men kanske än tydligare beskrivit att det inte är begränsat till ålder. Det finns med i boken men jag hade kanske tydliggjort det ytterligare.
Inför mitt arbete med #härförattstanna kampanjen så tyckte jag mig se tendenser på att ungdomar uppväxta i liturgiska miljöer försvinner i yngre ålder från församlingen, men i mycket högre grad övergår till att bli ”private christians” snarare än att de bryter och gör upp med sin barnatro. På den andra sidan har vi de karismatiska gänget som med hög överlåtenhet stannar kvar upp i 20årsåldern, men de som lämnar den gör det mera med ”buller, bång och andliga sår”.
Intressanta iakttagelser. Min grundinställning är att kristen är man personligt, inte privat, så att man blir ”privatkristna”… ja, bättre än att lämna sin tro förstås men ändå inget som en kyrka bör slå sig till ro med.
Det är, utifrån det du beskriver, i så fall en styrka hos de liturgiska sammanhangen att de presenterar en Jesus som människor vill vara kvar hos, samtidigt som de tycks sakna förmågan att göra Kristi kropp tillräckligt attraktiv för att tonåringen skall stanna kvar där i längden. Utmaningen för dem blir i så fall att balansera den här attraktiva gudsbilden med ett församlingsliv som verkligen ger ungdomarna verktyg att få vara med och bygga och utbreda Guds rike. Vilka vägar till praktiskt engagemang kan de erbjuda? Vi behöver visa att det finns någonting mer och att det kristna livet hela tiden befinner sig på en resa högre upp och längre in!
Preach it, broo!
Och på andra sidan av det du beskriver finns då den karismatiska miljön, där bilden ibland kan vara att det bara blir andligt med ett totalt uttåg från världen: Det är bara de maffiga lovsångspass och långa bibelstudier som räknas som riktigt andliga, typ, lekar och aktiviteter ses mest som en slags transportsträcka och inte som en naturlig och självklar del av den andliga gemenskapen.
Jag tror vi behöver hitta ett sätt att vara kyrka för tonåringar där vi både kan leka, skoja och tramsa samtidigt som vi tar de mer utpräglat andliga perspektiven på djupaste allvar. Att visa vägen till en god balans mellan det mänskliga och andliga tror jag är viktigt, och tänker man efter så är det faktiskt det som är kristet liv: Det snurrar ju kring den Gud som blev människa, liksom.
Du låter sund och balanserad som vanligt C-H, det här tar jag till mig av!
Fint P-O.
Risken finns annars att vi annars får cykler där människor har ett engagemang från söndagsskolan till tonåren och sen kanske återvänder först när de själva blir föräldrar och vill ha sina barn i söndagsskolan som sedan också blir kvar upp i tonåren innan de känner sig klara. Eller så, om vi snarare befinner oss i det andra diket som vi pratade om förut, så är man ”brinnande och hängiven” längre upp i tonåren eller strax därefter men lämnar sen eftersom man inte fått med sig sin mänsklighet ordentligt i tron.
Obalansen där man antingen överbetonar det mänskliga på bekostnad av det andliga eller tvärtom ger i princip samma resultat: En haltande tro som inte blir hela livets tro.
Utmaningen i det mer liturgiska sammanhanget blir att ge vidare någonting som inte stannar vid en personlig Gud som älskar dig, för risken finns att 17-åringen då tänker att allt är klart när du greppat detta, då kan du sen lika gärna gå vidare till nya sammanhang medan den karismatiska miljön istället riskerar att för snabbt hamna i prestation där det blir för mycket för fort och unga människor blir brända. Framförallt om det hamnar i en förkunnelse som inte är balanserad.
Hur tänker du att vi ska uppnå denna balans i både de liturgiska och karismatiska miljöerna då?
Vi vill inte hamna i ett läge där människor känner att dom är färdiga redan vid femton, samtidigt som vi inte kan tänka att varenda gymnasieungdom är redo att bli en andlig krigare.
Jag tror varje församling gör klokt i att ställa sig frågan: Vilket är vårt dike?
Det är lätt att kantra ner i något av dessa diken, men det går förstås hitta en väg däremellan. Jag gillar exempelvis det jag sett i Holy Trinity Brompton, kyrkan där Alpha-kurserna grundades. De har hittat den goda balansen mellan en intellektuellt driven förkunnelse samtidigt som de har ett stort diakonalt betjänande och en församlingskultur som bejakar att människor är olika och inte skall stöpas i en enda samma form: Gemenskap, tydlig undervisning och öppenhet och nyfiken på människor. De har mingel på riktigt, där nya människor alltid blir sedda och bekräftade i sitt möte med församlingen.
Ok, men du jobbar ju mycket med samma frågor som jag och Olof – har du nå konkreta tips och råd du kan skicka med oss när vi börjar titta på nya stödfunktioner till församlingsvärlden med anledning av vårt projekt?
Av vad jag kan se så verkar det behövas mera samtal, mer gemenskap och bättre former för att brottas med tvivel. En slags levande ”vuxenkonfa” där människor om och om igen, genom sina olika processer ges verktygen att återerövra sin tro. Där tror och hoppas jag att vi från Alpha Sverige kan vara ett bollplank för församlingsvärlden.
Ok, tack för din tid C-H. Som vanligt väldigt stimulerande att prata med dig.
Gott, jag är långt ifrån någon expert men jag tror att detta är viktiga saker att fundera kring.
