Vi behöver få in andliga vanor där vi lär oss att prestera inför Gud, säger Eleonore och tittar lite retsamt på mig – väl medveten om att det hon säger kan provocera. Hon har tidigare arbetat som pastor i Ryttargårdskyrkan, varit medförfattare till flera böcker och är en återkommande krönikör i den kristna nyhetstidningen Dagen. Idag har hon intervjuats av mig kring sina tankar om hur vi som församling kan bidra till at fler ungdomar blir #härförattstanna
Eleonore det låter lite som att du och jag jobbar med lite samma saker?
Well, yes. Just nu tittar jag på hur olika Gudstjänstformer tilltalar målgruppen ”Unga Vuxna” och jag har förstått att du och Olof på Bibeln Idag bedriver ett liknande arbete.
Precis.
Ungdomar har lärt sig att kristen tro är en relation ,de söker efter det autentiska och det personliga, just därför måste kyrkan ge tydliga verktyg som håller den relationen vid liv, även under det som den kristna tron kallar för ”ökenperioder” eller ”trons natt”. Vårt gudstjänstliv är ganska känslomässigt orienterat i relation till den mer högkyrkliga mässordningen där bönen är ett viljebeslut.
Ok, det här var spännande. Fredrik Wenell pratar ju en del om ”de tre benen”, tolkar jag dig rätt om du menar att den moderna Gudstjänstformen vilar för tungt på det emotionella/andliga?
Ja, men också att vi bara foskuerar på de positiva känslorna: ”jag älskar”, ”jag längtar”, jag är glad”. Det innebär att de ungdomar som går igenom tuffa perioder inte kan identifiera sig med vår lite för ”glada lovsångsmusik”. David Davage tar även upp det i sin senaste bok ”7 Myter om Lovsång”. Vart finns klagobönen där de negativa känslorna ryms?
Ja, en intressant bok som jag ser fram emot att läsa – den kom på posten idag. Men utöver det teologiska innehållet i lovsångerna, har du fått några fler signaler kring hur vi kan utveckla själva Gudstjänstformen som sådan?
Om jag får uppehålla mig kring min käpphäst för någon minut, så tycker jag att Vi även saknar en tydlig andaktsform inom frikyrkan.
Andaktsform. Nu börjar du låta som Josef Bergdahl. Är det lectio divina du tänker att vi ska göra varje dag?
Nej, det är inte realistiskt, lectio divina tar minst halvtimme, det hinner man inte göra varje dag.
Ok, Eleonore – men jag är fortfarande inte helt säker på vad det är du föreslår?
Alltså så här. Jag tror att de korta bönerna fyller funktionen att de ger oss en rutin för vår egna tillbedjan, medan den längre andakten fyller en annan funktion.
Well, sure – det låter ju logiskt
Ja, i vår protestantiska andaktskultur har vi haft en tradition av att enbart ta emot i form av tex. Lectio Divina. Men för att relationen skall hållas vid liv kan jag inte bara ta emot – vi måste också prestera!
Vänta nu Eleonore, föreslår du att vi ska tänka att vi måste prestera inför Gud – you’re loosing me!
Nej, lugna dig lite nu. Det handlar inte om att prestera en massa känslor och ord, man kan luta sig mot andras ord, Kyrkan redan presterat i form av lovsånger, psalmer, tideböner, mm. I frikyrkan finns det ett överdrivet fokus på det personliga för att vi ska uppfatta våra böner som äkta, men det funkar inte i ökenperioder. Under dessa tider behöver vi kunna få luta oss mot vad andra formulerat åt oss.
Men alltså, det låter ju lite som att du tycker att vi tappat lite av de skatter som finns dolda i den mer högkyrkliga Gudstjänstformerna inom karismatiken?
Jag skulle nog vilja gå så långt som att hävda att vi till och med tappat delar av nåden! Owe Wikström har i sin bok ”Det bländande mörkret” skrivit kapitlet ”Vägen” som jag även återgett i mitt kapitel i antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid”. Owe Wikstörm menar att det andliga livet består av tre kriser: saknaden, uppgörelsen och natten. Vi behöver hjälpa våra ungdomar genom alla de här tre kriserna. Just nu hjälper vi dem bara med saknaden. Det gamla väckelsemötet fokuserade på uppgörelsen, men det har vi helt tappat idag. Tidigare i vår historia fanns bikten med i frälsningsögonblicket på ett mer konkret sätt, än vad jag kanske upplever att det gör idag. Frank Mangs uppmanade tex. varje person som ville be frälsningsbönen att först konkretisera vad i personens gamla liv den önskade bli frälst från. När synden blir konkret blir även nåden konkret. Jag tror inte man behöver göra det vid frälsningsögonblicket, men man behöver göra det någon gång då och då för att tron skall mogna.
Så mera nåd, bikt och rutiner som kan bära människor genom perioder då de själva känslomässigt kanske inte orkar prestera så många andliga upplevelser själva tror du kan vara en viktig komponent för att hjälpa ungdomar att stanna kvar?
Ja, det skulle jag säga!
Preach it!
Intervjuare: P-O Flodström, verksamhetsutvecklare
Bibeln Idag
Gäst: Eleonore Gustafsson, pastor
Evangeliska Frikyrka